All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2026

Summering: Förnöjsam men i slutänden menlös uppföljare till den moderna kultklassikern. 

Det fanns en tid då uppföljare till något som inte verkade inom skräck-, action eller äventyrsgenren tordes otänkbart. Men i en era då även Downtown Abbey kan kallas för en filmtrilogi kan till och med Djävulen Bär Prada tilldelas en uppföljare. Att historien inte upprepar sig utan snarare rimmar är ett alltför välkänt begrepp, och då det kommer till Djävulen Bär Prada 2 finns det osannolikt många likheter med Oliver Stones Wall Street och dess uppföljare Money Never Sleeps. Både Prada och Wall Street utvecklade gradvis ett kultfölje och har långtifrån de mest sympatiska galjonsfigurerna i form av Michael Douglas Gordon Gekko och Meryl Streeps iskalla Miranda Prisetly 

Men där Oliver Stone ville sätta en rad nya figurer i centrum, däribland det katastrofala beslutet att låt Shia LaBeouf spela huvudrollen och därmed mata hela filmen – för att citera Gunvald Larsson, med nitroglycerinkabbar, väljer den återvändande regissören David Frankel att ge all tid till den ursprungliga kärntruppen med Anne Hathaway, Stanley Tucci, Emily Blunt samt Streep. Faktumet att Streep accepterat att propert delta i en uppföljare – tillskillnad mot sin rena cameo i Mamma Mia Here We Go Again, är i sig något av en bedrift. Därför hade nog de flesta hoppats på ett manuskript och genomförande som befann sig på en högre nivå än något som snarare liknar ett forcerat första utkast. 

Att flera uppföljaren mottas med cynism och skepsis år 2026 är lika självklart som lynnigt aprilväder. Men ingen – varken framför eller bakom kameran, verkar det minsta bekymrad – än mindre benägen, att faktiskt addera ett existensberättigande. Bristen på inspiration eller laddning är märkbart redan i filmens affisch som på det mest fantasilösa sätt demolerar den otäckt stilistiska klackskon med en treudd genom att klumpigt endast addera sko nummer två. Och förutom ett par platta referenser till att – osannolika, tjugo år passerat sedan originalfilmen, är det en kavalkad av klyschor som alltid ackompanjerar uppföljare som tagit sin goda tig på sig. Det blir en och annan vinkning till de mest älskade stunderna från förr, några stela skämt kring åldrande samt ett par pannkakasplatta sidofigurer menade att addera någotsånär nytt men som mest känns som varmluft.     

Att formulan för uppföljare av det här slaget har inneboende strukturella svagheter är dock acceptabelt, detta kan vägas upp av entusiasm och en uppenbar glädje att äntligen återförenas. Stämningen och entusiasmen är dock på samma nivå som den vi kan se från propagandakanaler i diktaturer. Hela filmen masar sig fram som efter en horribel bakfylla och allt känns lika pliktskyldigt som den obligatoriska – och avskydda, vårstädningen. De klassiska stunderna av diabolisk tyranni från Streep är nu som bortblåsta, det blir istället lite obetydlig stel obekvämhet samt en uppsjö av Anne Hathaways ikonsikt fåniga gestikulerande med tänder och ögonbryn. Emily Blunt, som hade sitt stora genombrott med den första filmen, genom en helt genialiskt syrlig och bitsk insats, är denna gång den enda som verkar det minsta engagerad men då filmens manus är vatten värt blir det inga stunder av briljant torr brittisk humor. Meryl Streep kan fortfarande dräpa med sin iskalla blick och hennes minst lika svidande oneliners men det är avsevärt mer avtrubbat för att inte säga ointresserat omgång två. 

Mitt i denna jämngråa massa finns dock teman och ämnen som är raka motsatsen mot övriga filmen, det vill säga intressant, relevant och betydelsefull. Bland annat diskuteras det modern medialandskapet och dess alltmer irrelevanta position i en tid då journalistisk ersatts av influencers och likes. Även tragiken att substantiella, välarbetade och tidskrävande journalistiska åtaganden åsidosätts för trender och hoppet om att vinna maximalt antal klick nämns både en och annan gång. Här finns även diskussioner om faran i konsolidering samt de offer som skördas genom  jättelika uppköp inom mediavärlden, Paramount-Warner Bros affären host host… 

Detta är ämnen och diskussioner som är förvånansvärt relevanta, givetvis behandlas de också med samma repsekt som den nuvarande amerikanska regimen tar hand om Vita Huset. Allt förenklas, trivialiseras och bryts ned till löjligt enkla konklusioner. Inte för att en film som avser leverera maximal underhållning måste komma fram till slutsatser värda att publiceras i akademiska sammanhang, men att de förbises till denna grad utan ens humor eller ironi blir absurt. 

Det enda som faktiskt förmildrar det hela är att det – trots det åtskilliga felen, finns spår av det ganska unika underhållningsvärdet som del ett bar med sig. Även om allt är flera steg sämre än sist finns här stunder värda ett fniss eller två. Att vi också får se ett par superba bilder från den eminent vackra Galleria Vittorio Emanuele i Milano skadar inte heller, dock är inget av detta värt biljettpriset. 

Betyg 5/10  

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2026

Summering: Superb start förtas av en seg mitt samt ett manus icke värdigt sin regissör. 

Även om det inte riktigt når upp till de imponerande höjder som de två första Spider-Man-filmerna, eller då hela skräckgenren vändes upp och ned med Evil Dead, är Send Help en tydlig indikation kring att Sam Raimi äntligen har återfått skaparglädjen. Åren 2007 till och med 2013 är en era gällande Raimis filmografi som gärna får censureras och glömmas bort. Efter triumfen med Spider-Man och den eminenta uppföljaren gick allt åt helvete – bokstavligt talat, detta i och med Spider-Man 3 och senare Drag Me To Hell. Filmer så usla att ordinarie terminologi för att stämpla något som uselt tyvärr inte räckte till. Denna mousse av oätlig sörja fick surnande grädde på toppen med Oz The Great And Powerful, som ledde till att Raimi slutade göra långfilm under en ganska ansenlig tid. Med sin – enligt mig, underskattade Doctor Strange-uppföljare verkade dock rehabiliteringen och återhämtningen vara klar. 

Send Help har injicerats med alla Raimis unika egenheter som regissör, som den lekfulla klippningen och närmast humoristiska närbilderna. Filmens introduktion är som en enda lång triumferande och nostalgisk tillbakablick gällande Raimis vassaste stunder som filmskapare. Raimi kan göra rena karikatyrer och klyschor skandalöst underhållande, sättet en toxisk arbetsplats skildras är fullständigt suveränt i alla sin extrema överdrifter. 

Då allting senare förvandlas till en mer våldsam och brutal historia finns också scener som påminner om att Raimis lekfullhet som filmskapare fortfarande är unik. Allting tycks vara ett gladlynt och grandiost frivarv, men tyvärr stöter det hela på patrull. Rachel McAdams och Dylan O’Brien är endast acceptabla i sina respektive roller, men då det inleds intensiva verbala konflikter blir det hela långt ifrån så träffsäkert och vasst som det kunde ha varit med aningen mer kapabla aktörer. Filmens mycket enkla premiss är inledningsvis en styrka då Raimi skojfriskt driver med den klichéartade berättelsen. Problemet är att filmens mittparti är alltför menlöst och långtifrån så vågat som hade varit nödvändigt. 

Att manuskriptet inte är av samma gedigna material som Raimis regi är dock inte förvånande. Männen bakom,Damian Shannon och Mark Swift har ansvarat för rent förnedrande filmer som Baywatch årgång 2017 och Freddy Vs. Jason. Därför klarar Send Help aldrig av att klättra till de riktigt höga höjderna, som hade möjliggjorts med ett mer slipat manus. Det hela stannar vid att vara underhållande men också djupt fläckat av brister som faktiskt hade gått att undvika. 

Betyg 6/10          

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2025 

Sydkorea må idag vara en glödande och pulserande plats för popmusik, mer exakt k-pop, en musikgenre som haft så osannolika framgångar att det östasiatiska landet nästintill blivit lika synonymt med fenomenet som Japan blivit vad gäller anime och manga. Men innan Gangnam Style och BTS förändrade musikscenen var Sydkoreansk film det som troddes vara nästa ledande stjärna på filmhimmelen. En av de ledande regissörerna var just Park Chan-wook med sin omskakande hämndtrilogi där mittenfilmen Old Boy än idag fortsätter fascinera och förföra med sitt hänsynslösa våld, sin nihilistiska berättelse och gränslöst vackra utseende. Park hade dock svårt att bibehålla samma relevans efteråt. Än skakigare blev det med en temporär och misslyckad utflykt till USA med Stoker med den – som alltid, uttråkade Mia Wasikowska i huvudrollen. Med No Other Choice lyckas Park äntligen befästa sin position som en filmmakare av högsta klass, detta genom att visa på mognad, utveckling men också en total vägran vad gäller att repetera sig. 

Nog för att filmer som I’m a Cyborg, But That’s OK rört sig nära det komiska och absurda, men dessa inslag tas till sin yppersta spets i No Other Choice. Park har alltid haft nära till morbid humor lika svart som tjära, men den har ibland kunnat te sig aningen för långsökt och bångstyrig, som den helt förvridna finalen i Lady Vengeance. Med No Other Choice finns en mer naturlig och behaglig självklarhet i den nattsvarta humorn som här är både underhållande och effektiv för att understyrka den oerhört argsinta samhällskritiken i filmen. På samma sätt som Squid Game gav aktiva jabbar åt det moderna samhällets tendens att förminska individen finns här en lika ilsken inställning till automatisering, karriärism och rigida och föråldrade samhällsstrukturer. Samhällets grymma verklighet leder till ett osannolikt men djupt underhållande och tänkvärt scenario som är lika absurt som skrämmande. 

För det är då filmen går från desperation till mordisk mani som den når sin absoluta topp. Här kombineras hopplöshet, superbt skådespel samt otroligt vass mörk humor till en oemotståndlig kompott som kan höra till årets mest underhållande. Då är det som att Park skapar ett genialt svar på Jordan Peeles bästa moment från Us och Get Out, scener där trams och kaos flyter samman till total briljans. Det hela är också fantastiskt underhållande och rör sig ständigt snabbt framåt och undviker helt det sentimentala och onödigt emotionella. 

Förutom underhållningsvärdet är det hela också oförskämt stiligt och snyggt ur en stilistisk synpunkt. Med ett fantastiskt foto som är rått men också vackert fångas stress, galenskap och sorg med en enorm känsla för stil. Kompositionen och miljöerna är minst lika imponerade där fabriker och trädgårdar blir såväl sköna som skrämmande. Addera också vågade och komplexa kameravinklar så blir No Other Choice också en av årets mest unika filmer från ett visuellt perspektiv. Huvudrollsinnehavaren Lee Byung-hun, som blivit något av en sydkoreansk ikon i omvärlden, är strålande med ett varierat och oerhört levande skådespel som är övertygande och inte det minsta överdrivet. Skiftena mellan ångest, självdestruktivitet och desperation sköts helt ypperligt, den familjedynamik som  byggs upp framstår också autentisk trots att flera av familjemedlemmarna – på pappret, tangerar att likna karikatyrer. Park undviker dock fällan att låta det hela bli en radda av klyschor då han aldrig utsätter sina karaktär för situationer som tar dem alltför nära farozonen vad gäller det förutsägbara. 

Filmens mittparti är den enda svaga länken, där försvinner alltför mycket momentum och filmen framstår för första gången aningen vilsen då det introduceras onödiga exkursioner som inte bidrar med alltför mycket. Slutet är också aningen simpelt och hade gärna fått haft samma diaboliska sinne för vansinne som filmens intrig. 

Även om det inte är fulländat är No Other Choice en fullkomligt fantastisk filmupplevelse som redan nu kommer kunna leta sig långt upp på listan över det bästa som 2025 bjudit på.    

All images courtesy and copyright of Scanbox 2025

Summering: Skräckinjagande död och menlös soppa utan skarp dialog eller underfundig humor. 

Nej, varken Weapons eller Bring Her Back tar pris som sommarens mest omskakande skräckupplevelse. Den äran – eller i detta fallet skammen, går till långfilmsdebutanten Laura Pianis och hennes senaste film. Fasan, obehaget eller ängsligheten kommer dock inte från makabra scener eller kvävande tät spänning, istället är det den närmast sjukliga hållningen som filmen ständigt demonstrerar. 

Debutanter tenderar ibland att luta sig aningen för mycket på idoler och förebilder, för Piani har en Manhattan besatt och numera cancellerad regissör varit ledstjärnan, det är tydligt redan i filmens förtexter som hade kunnat varit inledningen till valfri Woody Allen-film. Men när denna desperata imitation är slut börjar filmen – rättare sagt skräckupplevelsen. För där Allens bästa stunder är energiska, verbalt geniala och oemotståndliga är Pianis filmskapande monstruöst klumpigt men också lika intellektuellt och levande som en hungrande zombie.   

Jane Austen Förstörde Mitt Liv rör sig i ett provocerande långsamt tempo där den slarvigt och nonchalant introducerar sina karaktärer, vars substans är densamma som valfri deltagare i Paradise Hotel. Även om det finns förhoppningar – mer exakt desperata drömmar, om att blända publiken med snabb dialog och neurotiska relationer blir resultatet fullkomligt frånstötande då Piani inte förmår att lyfta ett finger eller ens demonstrera vilja till att ge sin film liv. Hela filmen rosslar, hostar och flåsar till den grad att jag blir mån att snabbt desinficera händerna och sätta på munskydd då en ny horribel COVID variant verkar vara i görningen. Detta är så pass livlöst att de mest fåniga parfymreklam ter sig som en djupt filosofisk och omskakande upplevelse. 

Och då filmen tar färjan över till England går det hela från att vara patetiskt till en ren – oavsiktlig, parodi. Den brittiska skådespelaren Charlie Anson, som är tänkt att fungera som filmens Mr Darcy-figur, verkar dock ha fått fel manuskript – eller instruktioner för sin roll, genom hela filmen agerar Anson som om han förbereder sig för att ta över Monty Python medlemmen Eric Idles roll från den ökända Nudge Nudge-sketchen. Som om inte det vore illavarslande nog så fortsätter eländet utan någon som helst sund humor, charmig romans eller ens någorlunda vettiga funderingar kring värdet av litteratur eller eskapism. 

Vad vi får är istället två lamor, överkonsumtion av alkohol och lite erbarmliga drömsekvenser som är så pass suspekta vad gäller kvalitet att de kan misstas för att komma från en porrfilm. Över allt det här ligger också bisarrt bombastisk och påträngande musik som tror sig vara arvtagare till Gioacchino Rossini, vilket går helt i polemik med filmens fula gryniga foto. 

De få gånger någon som helst komisk framgång nås är i de mest basala och simpla moment av lite klassiska nakenchocker, någon som bara belyser hur fullkomligt patetisk och menlös denna totala tomhylsa till film är.  

Betyg 2/10 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025

Summering: Marvels första och mest anrika familj blir ett grandiost ensembledrama där skådespelet bländar mer än alla specialeffekter i världen. 

Att påstå att The Fantastic Four First Steps är den bästa adaptionen någonsin av den klassiska superhjältekvartetten må låta som kraftig hyperbol eller onödigt starka lovord. Men då vi faktiskt ser till den – historiskt, ruttna historik av Fantastic Four adaptioner säger detta lika mycket som att påstå att ett punkterat bakdäck är bättre än ett där framme. Historierna bakom de olika försöken att göra Marvels förstafamilj till film är en saga lika häpnadsväckande som något av de många intergalaktiska äventyr som den  gruppen gjort. Alltifrån den obeskrivligt usla Roger Corman producerade härdsmältan, till Tim Storys kompletta skräp. För tio år sedan valde dock Josh Trank att mer eller mindre försöka ta död på stora delar av biopubliken med sin version, en film bortom hårda ord eller bottenbetyg. 

Därför krävs en kraftmätning, en sorts bombastisk annonsering som med eftertryck lyckas spola bort den unkna eftersmaken och de farhågan kring att Fantastic Four inte kan nå framgång på vita duken. 

Därför krävs det proffs och närmast otäckt hängivna medarbetare samt en ensemble i världsklass som kan kanalisera det nästan halvt sekellånga arv som finns i serietidningarna men ändå hitta en spännande och nyskapande infallsvinkel. Och vad händer då man tar Vanessa Kirby, regissören Matt Shakman – som ansvarade för WandaVision, samt filmvärldens mest frekventa och pålitliga karl i Pedro Pascal och låter dem göra sitt yttersta  ? Kort sagt ett betyg som är avsevärt högre än siffran i titeln. 

I en tid då serietidningsfilmatiseringar inte per automatik ger hisnande tillväxt i kassan har regissörer och produktionsbolag behövt tänka om, försöka hitta ett sätt att differentiera och utmärka sig. Detta har sakteliga börjat märkas av under året, först med den mästerliga Thunderbolts och nu senast med James Gunns upplyftande och ljuvligt underhållande Superman. 

First Steps vill frigöra sig från tidigare normer och mallar genom att röra sig bort från den massiva MCU- kontinuiteten genom att flytta tillbaka filmen till ett futuristiskt 60-tal och undvika alltför många kopplingar till det som var och komma skall. Att låta filmen utspela sig i ett alternativt 60-tal visar sig dock inte begränsa kreativiteten, istället expanderas möjligheterna. Detta genom att Shakman helt helt kan frångå det utseende vi vant oss med från diverse MCU-projekt – där fotot är så skarpt att bilderna nästan ter sig som något ur ett TV-spel. Här frångås istället moderna företeelser vad gäller utseende, för trots digitalkameror skapar fotografen Jess Hall en film som känns autentisk vad gäller att efterlikna en film från tidsperioden, men också som en ren hyllning till legendariska och revolutionerande tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko. 

Istället för att endast fokusera på färg vill Hall och Shakman istället fånga serietidningarnas estetik genom att efterlikna dess komposition, något som gör First Steps ytterst unik. Den visuella förändringen har också betydelse för filmens innehåll. Där de flesta filmer innehållandes personer med extraordinära förmågor mer eller mindre förväntas kulminera i action och enorma explosioner vill Shakman – men också Marvel Studios, hitta ett sätt att kringgå traditionella slagsmål och skottlossningar. Detta sker genom att lägga en stor vikt vid äventyret, precis som undertiteln indikerar är First Steps en film som hämtar inspiration från 60-talets optimism och hoppfullhet, där människan skulle få möjligheten att utforska rymden. Shakman väljer därför att låta actionscenerna alltid bäras fram av en mer äventyrlig nerv där upptäckter och vyer spelar större roll än att destruera tusentals robotar. Detta gör att något så – på film, traditionellt som en raketuppskjutning blir minst lika häpnadsväckande att se på som då Mark Ruffalo blir grön och adderar ett antal hundra kilo muskler. Tillfället då serietidningarnas mest kolossala och respektingivande antagonist presenteras – Galactus, lämnar inte en enda nörd oberörd. 

Och den inneboende optimismen som filmens tidsanda – per automatik innehar, används också i narrativet. Här finns ett antal kopplingar till vår egen historia där idyllen och de oändliga möjligheterna också ackompanjerades av potentialen för kärnvapenkrig och en rastlöshet i samhället som skulle kulminera i 1968 års stora demonstrationer. 

Men mer än något annat är triumfen i filmens fyra huvudroller vars kemi och skådespel lyfter First Steps bortom vår stratosfär. För det är i tillfällen som dessa som de årtionden av berättelser och material från serietidningarna manifesterar sig och påminner om varför dessa karaktärer besitter kvalitéer – framförallt djup, som ständigt underskattas. Genom alla år av framgång och misslyckanden i serieform har ideér och koncept skapats som skänker något så banalt som superhjältar ett otroligt djup. Genom sin makalösa ensemble lyckas First Steps bjuda på några av årets allra finaste, varma och hängivna rolltolkningar. Förutom att förmedla essensen av det närmar runtom i världen lärt sig älska vågar Shakman och hans fyra huvudrollsinnehavare och ändra om och justera vissa aspekter. Pedro Pascal lyckas fånga Reed Richards neurotiska och känslomässigt snäva person, som trots sitt – alltför ofta, kyliga logiska tänkande försöker att förstå och värna om människor samt sina närmaste. Pascal fångar bräckligheten men också Richards begränsade emotionella spektra som är en minst lika stor opponent som valfri superskurk. 

Vanessa Kirby är dock än bättre i rollen som Sue Storm, efter att ha spelats av Jessica Alba och Kate Mara, vars kapacitet som skådepelare knappt är mätbar, blir Sue Storm nu en sann titan vars karisma, värme men också självsäkerhet ger filmen en gränslös kraft. Kirby lyckas vara moderlig, självständig och fantastiskt stark i en roll som inte kan beskrivas som något annat än perfekt. Ebon Moss-Bachrach är också förträfflig, Ben Grimm/The Thing blir här den klippa han alltid varit i serietidningen, den närmast omätbara charm och empati som Moss-Bachrach utstrålar är omöjlig att inte attraheras till. Det är endast Joseph Quinn som inte håller jämna steg med övriga, och inte som en effekt av något bristande skådespel. Johnny Storm har en aningen svårroll här då hans agens inte känns lika relevant som övriga tre, uppkäftigheten och den gränslösa självsäkerheten är där men oförglömligt material saknas. Men då det nalkas kemi glöms detta bort, för vad vi får se är närmast elektriskt vad gäller interaktion, det faktum att filmen börjar med en finstämd konversation och inte en smäll säger allt. För det är här magin sitter. Varje gång Moss-Bachrach flinar, delar ut gliringar eller då Vanessa Kirby tillrättavisar någon är det en symfoni av utsökt skådespel. Detta gör att de traditionella klyschorna vad gäller världens undergång och de höga insatserna faktiskt blir potenta då vi har karaktärer och skådespelare som publiken inte bara bryr sig om utan lär sig att älska. 

Felstick finns, filmens speltid är aningen för snål och de tillfällen då de kunde ha gjorts än mer djuplodande historiska kopplingar undviks, något som berövar filmen från att nå ett större djup. Överlag hade filmen mått bra av än mer av de fyra huvudpersonerna, även i rent triviala situationer. Slutligen är slutsekvensen aningen för simpel, även om Shakmans försöka att inte göra om det till en monsun av CGI måste beundras, men något häpnadsväckande moment infinner sig inte i avslutningen även om det finns en emotionell kraft. 

The Fantastic Four First Steps är en varm, stilfull och helt oemotståndlig film som lyckas ge äventyr en elegant och vacker form. Detta är toppen av vad det innebär att vara den perfekta sommarfilmen, med fantastiska vyer, värme och scener vi vill komma tillbaka till om och om igen. 

Betyg 9/10   

All images courtesy and copyright of Lionsgate 2025

Summering: Trots att Ana De Armas greppat tag om taktpinnen är allt som inte är våldsam action mer eller mindre omöjligt att titta på. 

Efter att ha misslyckats att ådra sig några större jubel för exkursionen The Continental görs nu ett nytt försök att expandera det vi kan kalla för ett Wick-Verse. Med andra ord ett sammankopplat universum där filmer och serier går hand i hand, där en sorts övergripande mytologi skapas. I rätt händer finns det få saker som kan vara så potent som ett semi-mytologiskt universum på film. Star Wars närmast odödliga attribut kan i stor utsträckning tillskrivas till att serien bygger på klassisk mytbildning och välbeprövade arketyper, både vad gäller karaktärerna men också berättelserna. 

Med Ballerina vill seriens nuvarande kreativa huvudman Chad Stahelski cementera John Wick som ett permanent uttryck. En sorts omedelbart identifierbar stämpel som utlovar allt serien blivit känt för, i huvudsak besinningslös action. 

Och nog levererar Ballerina allt som John Wick gjort sig känt för. Publiken får actionscener som imponerar djupt men också ett generellt filmskapande som endast kan kategoriseras som amatörmässigt vad gäller berättande och skådespel. 

För bytet av protagonist, från den stela och okarismatiska Keanu Reeves till Ana De Armas, har måttlig effekt vad gäller att höja karisma eller uttrycksfullhet. De Armas är stel, charmlös vilket gör att de – få, emotionella scenernaliknar något från en sjaskig såpa som göms undan på dagtid. Keanu Reeves – som gör ett par korta inhopp, har inte heller gjort mycket för att förbättra sitt agerande. Tvärtom gör Reeves sin tveklöst sämsta insats här sedan den legendariskt usla clownshowen i Bram Stokers Dracula. 

Utöver det är allt som inte är fullskaligt krig också rena transportsträckor. Det görs flera försök att skapa häfta och pondus i otaliga referenser och vinkningar tillbaka till tidigare ögonblick och händelser. Dock så förstår inte regissören Len Wiseman att dessa måste förtjänas genom att engagera och fängsla publiken, något som givetvis inte är fallet. Därför faller alla gästinhopp och vinkningar till det gångna platt. 

Och trots att huvudpersonen nu bytts ut mot en kvinna görs det alltför lite med denna möjlighet. Förutom en bortkastad kommentar kring könsskillnaderna i strid är detta definitionen av en kvinna i en manlig kropp, en klyscha som varit omdiskuterad i skräckfilmer. Dessutom är filmen alltför osäker vad gäller att foga en ny väg, därför lutar den sig på samma trötta klyschor med onödigt ödesmättad och humorlös dialog, filmen tror fortfarande att dess klumpiga dramatik faktiskt intresserar, utöver det har vi ett utseende som alltför många gånger påminner om en ren musikvideo. 

Men det är nog ingen som löste biljett till Ballerina för något engagerande berättande. För vad gäller actionscenerna hettar det till, bokstavligen. Där John Wick-filmerna förlitade sig på en mer elegant form av våldsutövning där allt skedde i vidvinkel, är Ballerina  närgången och – utan tvekan, mer brutal. Tillsammans med en helt snillrik ljuddesign skapas fysiska och intensiva actionscener som inte har några eftertankar vad gäller att lemlästa allt som rör sig. Den faktiska finalen är också genuint imponerade med en jättelik scen som känns som om Rammstein låten Feuer Frei! blivit till en hel actionfilm.  

Därmed finns det utrymme och potential till utveckling. Något som gärna får framträda i en uppföljare som förhoppningsvis innebär en film som faktiskt kan klassas som en film och inte bara transportsträckor med action. 

Betyg 4/10

All images courtesy and copyright of Disney 2025

Summering: Disney gör med ’’små’’ medel sin bästa och mest välgjorda spelfilms-adaption hittills. 

Ibland kan det vara en fördel att slå från ett underläge. Efter hysterin kring den senaste versionen av Snövit, som drogs med skrattretande många onödiga samt löjeväckande kontroverser, är det ett sant nöje att kunna se en Disney film som – ännu, inte nedsablats av nättroll och hysteriska höger-influencers i deras jakt på vredesfiske.    

Den initiala tricket är att välja rätt material för att undkomma vansinnet som är dagens internet. Lilo & Stitch må vara omtyckta av den generation som växte upp med originalfilmen från 2002 men har inte samma sakrala status som exempelvis Lejonkungen eller Den Lilla Sjöjungfrun. Istället har vi att göra med en genuint problematisk film, framförallt vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Där de mest klassiska Disney-filmer alltid ämnar att kulminera i ett klimax med kraftfullt patos är detta något som uteblev i filmen från 2002, som aldrig var intresserad av att skapa någon större emotionell vikt. Även huvudpersonen Lilo var djupt problematisk genom ett beteende som var destruktivt, själviskt och långt ifrån sympatiskt. 

Alla dessa skavanker och småfel blir dock en möjlighet till förbättring. Dean Fleischer Camp är den sortens regissör som bär med sig en djup förståelse för sitt material. Då det kommer till att göra nyversioner, uppföljare eller för den delen prequels krävs en genuin förståelse för materialet. Fleischer Camp kan sin Lilo & Stitch lika bra som baksidan av sin hand, detta gör att de mest älskade momenten – stora som små, återkommer här med små modifikationer som gör dem än mer potenta.   

Samtidigt som det finns en respekt för källmaterialet, som framförallt är märkbart i filmens introduktion som i mångt och mycket är en exakt kopia av originalfilmen, vågar Fleischer Camp också göra flera nödvändiga justeringar. Den viktigaste sker genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani. Från att bara ha varit ett tunt skelett i animerad form blir det nu en central bärpelare för hela filmen. Skådespelet mellan Maia Kealoha och Sydney Agudong är också av oerhört hög klass och säljer in den brokiga men kärleksfulla syskondynamiken. Detta stärker även filmens patos kring idén att relationer utanför den biologiska familjen kan vara minst lika betydelsefulla. Lilo & Stitch har också en fantastisk lekfullhet som passar som handen i handsken, tillskillnad mot exempelvis spelfilms-versionen av Skönheten Och Odjuret som kändes tung och klumpig, finns här en lättfotad energi som leker – positivt menat, med sitt material och som njuter av att iscensätta både dramatiken men också det obligatoriska Stitch-kaoset. 

Och den stökige och kaotiske krabaten animeras här fullkomligt briljant, trots en ’’begränsad’’ budget på påstådda 100 miljoner dollar springer Lilo & Stitch cirklar kring  Aladdin och Maleficent vad gäller produktionsvärden. Genom att filma på plats i Hawaii och vara ytterst sparsamma med digitala effekter skapas en film som känns genuint lyxig. Även specialeffekterna är av oväntad hög kaliber och bjuder på några av de mest realistiska figurerna vi sett. 

Lilo & Stitch är en av få filmer som överträffar sitt original och som lyckas att skapa magi trots uppförsbacken att vara en adaption. Det är så pass charmerande, varmt och underhållande att det till och med går att ursäkta det faktum att versionen av Elvis Burning Love som spelas i eftertexterna är bedrövlig.      

Betyg 8/10