All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024
Summering: Det må vara Alex Garlands bästa film, men brist på mod hindrar det från att bli minnesvärt.
Det känns som en perfekt film för vår tid. Civil War lyckas vara aktuell på ett antal plan. Först och främst som en påminnelse om att det idag pågår två brutala krig, ett i Ukraina, det andra i Gaza. Men det finns också en oerhört beklämmande aspekt som rör det amerikanska samhället och dess förfall, där radikalisering och ett alltmer auktoritärt republikanskt parti har lett till ett scenario där flertal amerikaner inte ser det som en omöjlighet att ta upp vapen mot staten och sina medmänniskor.
Utgångspunkten är således oerhört fascinerande och brännande aktuell. Dock har det faktum att Alex Garland står som regissör inte lett till någon större upphetsning för personlig räkning. Garland har sedan sin regi debut med Ex Machina värpt fram filmer som varit så högdragna och pretentiösa att hela den mest absurda konstinstallation framstår avslappnad och alldaglig. Som manusförfattare hade dock Garland inte ens i närheten samma pretentioner och förhoppningar om att smyga sig in i förnäma finrum, detta med filmer som Danny Boys 28 Dagar Senare eller då han bidrog att skriva manus till nyversionen av actionspelet Devil May Cry från 2013.
Civil War har också varit medialt omtalad, inte bara för att Garland står som regissör. Temat med ett modernt amerikanskt inbördeskrig har fått de så alltid ”intelligenta” kommentatorerna på diverse alternativa nyhetssajter – med högerinriktning, att skrika högt. En annan viktig ackompanjerande nyhet har varit Garlands uttalande att detta blir hans sista film som regissör under förutsebar tid. Och trots multum av smällar och kopiösa mängder eldstrider är Civli War inget explosivt avskedsbrev. Det är istället en ojämn men i många fall intensiv upplevelse som i alla fall kan kallas för Garlands bästa film som regissör.
Garland har alltid haft problem med att förmedla värme och empati i sina diverse projekt. Framförallt då han suttit i regissörsstolen har filmerna utstrålat en oerhörd kyla och närmast steril hantering av saker som personregi och medkänsla för sina karaktärer.
Flera av dessa problem förekommer även i Civil War. Garland känns fortfarande som en teknokrat, där filmskapandet bara är en maskin som kan tyglas med iskall ingenjörskonst. Civil War är inte frigjord från denna arktiska kyla, det vilar fortfarande något distanserat, hårdfört och o-välkomnande över hela filmen. Framförallt är Garlands personregi närmast skandalöst undermålig, saken blir inte bättre av att Kirsten Dunst har fått ansvaret att axla filmens huvudroll. Dunst har sedan sin insats i Lars Von Triers Melancholia utvecklat ett skådespel som är så pass platt att spelkort kan uppfattas att ha multipla dimensioner i jämförelse. Dunst låste mer eller mindre detta miserabla agerande i Sofia Coppola filmen The Beguiled där hon såg ut att ha ätit rostig spik till frukost. Att spela sammanbitna och luttrade karaktärer är ingen lätt uppgift då det kan bli utmattande att beskåda, men aktörer som tar sig an uppgiften med passion, inlevelse och kreativitet lyckas göra bufflar och surpuppor till makalösa karaktärer. Exemplen är många, men nu senast gjorde Paul Giamatti en fantastisk roll i den underbara The Holdovers där karaktären var långt ifrån sympatisk.
Men Dunst agerar utan den minsta ansträngning eller engagemang, det är så slappt och monotont att karaktären snart blir till en av de mest osympatiska jag haft missnöjet att spendera två timmar med på mycket länge. Inte mycket bättre går det för Wagner Moura som utför rena pajaskonster med en karaktär som överhuvudtaget inte går att tycka om eller finna det minsta underhållande. Varken Dunst eller Moura får någon större hjälp från Garlands iskalla handlag. Men det finns en ljuspunkt i ensemblen, Cailee Spaeny är ett fantastiskt motgift mot dessa två rent bedrövliga insatser. Spaeny har karisma, utstrålning men lyckas också tillföra nyanser och göra sin karaktär till något mer än att bara vara en vidögd och naiv nybörjare.
Berättelsen och dess utgångspunkt må verka aktuell och perfekt för att dela ut både en och annan smocka mot de MÅNGA fel och brister i det moderna USA. Men Garland är istället oväntat feg och vågar inte göra några vidare allegorier som provocerar. Konflikten är oväntat tandlös och kunde lika gärna ha utspelat sig i det tidiga stadiet av det Somaliaska inbördeskriget. Garland använder aldrig de nuvarande motsättningarna inom USA för att skapa en dramatisk krutdurk, allting är passivt och svagt.
Men allt är inte hopplöst, det finns scener som måste applåderas. Garland lyckas många gånger om bygga upp en oerhört tät spänning som är genuint nervkittlande. Filmens stridsscener är inte särskilt innovativa vad gäller visualisering men ljuddesignen är rent genialisk. Sättet publiken överfalls av öronbedövande skott, explosioner och rop på hjälp är fruktansvärt effektivt och intensivt.
Civil War är en blandad kompott, flera tillfällen hör till bland det bästa Alex Garland producerat för en film. Dock är flera av de forna bristerna fortfarande kvar och i slutänden känns det hela som en något förlorad möjlighet till något riktigt minnesvärt.
Betyg 6/10